BLOGGEN
Du kan läsa allt om maktverktyget och maktbegreppet på projektets blogg. Här nedan presenteras de fem senaste postningarna. Vill du kommentera eller diskutera så är du välkommen till maktverktyg.blogspot.com
Till S från en vän: släpp makten, släpp sargen
Sun, 22 Jan 2012
Jag, som många andra, har följt Socialdemokratins irrfärder med förundran. Förargats över mediedrevet, senstationsjournalistiken och hur PR-byråer framgångsrikt försökt dra partiet åt höger. Och precis som tusentals andra undrat vad som egentligen är fel och varför den här historien biter sig kvar. Kanske handlar det om att det kittlar att se ett tidigare så dominerande parti gå under och gå till historien. Det har ungefär samma sensationsvärde som en kantrad lyxkryssare. Det handlar kort sagt om makten och härligheten.
Det paradoxala är att tvärtom vad man kunde tro av skriverierna så är S ett i högsta grad vitalt parti som fortfarande samlar en stor del av den svenska väljarkåren. Partiets nedgång i de senaste valen är visserligen stort men sker från historiskt höga nivåer. Problemet verkar vara att få inom S accepterar att spela andrafiolen i svensk politik. Det pratas mycket om ideologisk förnyelse och samling men i själva verket tycks det forna makinnehavet vara ett spöke som sätter stopp för all förnyelse. Det är viljan till makt som i sig själv är målet – och det stora problemet, som jag ser det.
Man kan argumentera att utan makt kan man inte genomdriva sin politik. Men hur länge kan man behålla en väljarbas utan att förnya sin politik? Som jag ser det, rent generellt, finns det alltför stort fokus på maktinnehavet i svensk politik, men Socialdemokratin tar nog ändå priset när det kommer till att stirra sig blind på sin tidigare makt. "It's about the power, stupid" skrev en svensk socialdemokratisk bloggare under den intensiva eftervalsanalysen efter förra valet (jag har försökt hitta den uppmärksammade artikeln utan att lyckas). Om S bara fick makten skulle allt annat lösa sig.
Genom att envist hålla fast vid föreställningen att man är ett parti som borde vara vid makten och genom att hålla fast vid sina traditioner urholkar man i stället möjligheterna att nå den makt man så hett önskar.
Innan jag går vidare kanske jag ska säga att jag inte är Socialdemokrat och att jag aldrig röstat på S. Vi kan säga att jag är en vän som vill väl. Som sådan vill jag säga: släpp tanken på makten! Och försök inte återfå den till varje pris. Ju mer ni koncentrerar er på maktinnehavet och på att tillsätta de som kan garantera maktinnehavet, ju mer kommer er makt att krympa. Fokusera i stället på att förnya politiken och att bedriva den utan tanke på makten. Sluta med martyrskapet och att skylla på medierna. På det sättet vänder man inte båten. Det är dags för socialdemokratin att smutsa ner händerna.
Vad ska då förnyelsen bestå av? Det är inte min sak att föreslå, men jag tycker att Peter Weiderud, som är ordförande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har skrivit det kanske skarpaste inlägget i den här frågan hittills på DN Debatt. Här är några bra citat:
Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.
I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.
...
Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.
Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.
Mer läsning:S tappar 100.000 väljare till V på 14 dagarLäs även andra bloggares åsikter om
makt,
sociademokratin,
s,
håkan juholt,
vu,
socialdemokraterna,
politik,
per nuder,
Peter Weiderud,
mediadrev,
prime pr
De mest maktlösa – en bättre lista?
Sat, 21 Jan 2012
Martin Aagård gör ett försök att göra en lista över de mest maktlösa i det svenska samhället i dagens Aftonbladet, men misslyckas tyvärr kapitalt. Det känns inte som om han har tagit sin uppgift på allvar utan i stället försökt att göra en lista utifrån de personer och händelser som förekommit i media på senare tid. Det blir både tandlöst och rätt stötande. För om vi skall prata om vilka som verkligen är mest maktlösa så platsar sannerligen inte Nyamko Sabuni, Ulf Adelsohn och knappt ens de Thailändska bärplockarna.
Ska man ändå skall försöka göra en lista över de tjugo mest maktlösa grupperna i det svenska samhället så tror jag att den skulle se ut ungefär så här (med de mest maktlösa överst i listan). Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa vid sig av den här listan. Den är inte på något sätt ”sann”. Och det handlar inte om att peka ut någon grupp eller person. Men jag tror faktiskt att den ger en lite bättre bild av maktlöshet än den som Martin Aagård presterar. Ni får gärna kritisera den, lägga till, dra ifrån eller anmärka på formuleringar
Uppdatering: listan nedan är uppdaterad (22/1 kl 14:30) och omfattar nu de 30 mest maktlösa grupperna i dagens Sverige. Jag kom på några som borde läggas till i gruppen (t.ex. slavarbetare och flyktingar i väntan på asyl).
1. Kliniskt döda
2. Hjärndöda
3. I koma
4. Spädbarn (0-2 år)
5. Barn 2-8 år
6. Gravt förståndshandikappade
7. Gravt fysiskt sjuka och inlagda
8. Gravt mentalt sjuka och omhändertagna
9. Gravt fysiskt handikappade
10. Gårdsdjur
11. Husdjur
12. Omyndigförklarade
13. Intagna (lägst i de intagnas hierkarki)
14. Inspärrade (av familj)
15. Kidnappade
16. Mentalt sjuka (svår sjukdom, omhändertagna)
17. Hemlösa
18. Barn 8-12 år
19. Slavarbetare (inkl. prostituerade)
20. Flyktingar i väntan på asylbeslut
21. Papperslösa (utan arbete)
22. Gravt nakotikaberoende
23. Gravt alkoholiserade
24. Kroniskt sjuka (svår sjukdom, inlagda)
25. Fattiga (under gränsen för existensminimum)
26. Intagna
27. Svårt fysiskt funktionshindrade (ej inlagda)
28. Papperslösa (med arbete)
29. Arbetslösa (utan a-kassa)
30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade)
Hur många är maktlösa i Sverige?
Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa ljus till den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan kan man uppskatta antalet maktlösa till cirka 1,5 miljoner människor, eller hela 16% av befolkningen. Notera att jag har uteslutit gårds- och husdjur ur den beräkningen.
Enligt SCB är ca 1,3 miljoner svenskar under 13 år.
Enligt Socialstyrelsen (2006) är 17.800 personer hemlösa i Sverige.
Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat.
Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.
Andra som skrivit om listan i Aftonbladet:
Peo Wagström är kritisk till övningen (av i stort sett samma skäl som jag)
Andreas är mer positiv.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, martin aagård, listor, makthavare
Nyårslöfte 2012: världsfred
Fri, 06 Jan 2012
Jag vet, att försöka skapa fred ihela världen under ett år är ett ganska uselt nyårslöfte. Intenog med att det är svårt i praktiken (och speciellt för en ensamkonstnär med begränsade resurser), frågan är också om det ens ärönskvärt i en värld där människors säkerhet helt uppenbartbehöver försvaras mot diktatorer, frifräsande säkerhetstjänsteroch narkostaters vilt skjutande vapenmän. Trots dessa invändningarkan jag inte tycka annat än att världsfreden borde få något slagsupprättelse efter alla dessa århundraden av ritualiserat dödande imaktens och folkens namn. Och kanske är tiden mogen i och med attantalet väpnade konflikter minskar i världen och att de blir mindredödliga?
Trots mina låga förväntningar påatt faktiskt kunna åstadkomma världsfred under detta år så tänktejag ändå sätta igång och titta på om det finns människor ochorganisationer som faktiskt tar ordet världsfred i sin mun, vad de säger ochskriver och vilka förslag de har att komma med. Men framför alltvad de gör för något för att förverkliga den drömmen. Ni kanförstås följa efterforskningarna här på bloggen.
Jag har förstås tjuvstartat arbetetredan. Det här är liksom inte en nyck framkallad av rikliga mängdernyårsskumpa utan ett arbete som jag övervägt att ta mig an underen längre tid. Redan under tiden med SOC (konstnärsgruppen)föreslog jag att vi skulle skapa fred mellan Israeler ochPalestinier. Jag har deltagit i dialogmöten om kulturens roll ikonflikthantering och börjat införskaffa litteratur på temat,gjort ett förslag till ett globalt krigsminnesmärke och är numeraockså stolt medlem i Svenska Freds. Så incitamenten ochindikationerna finns där redan.
Jag har än så länge inte en susningom hur jag ska påbörja jobbet, men jag antar att det löser sig närjag börjar att nysta i saker och ting. En sak är i alla fall klaroch det är att ni kommer att kunna följa arbetet här på bloggen.
God fortsättning!
En onsdag på Utrikespolitiska institutet
Sun, 18 Dec 2011
 |
| Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace) |
|
 |
| Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui) |
|
Jag har tidigare skrivit om
militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkarvara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.
I Libyen-krisen följer media densvenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vibevittnade (
DN,
Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att heltglömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stödfrån ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresseradeav att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredligalösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.
Jag fick den här bilden bekräftadefter att ha varit på ett seminarium på
Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags.
Seminariet, som var ett samarbete mellan UI ochSvenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa invilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigtstadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilkaväpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad
Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister ochföreträdare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförandeChristoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.
S-riksdagsmannen
Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. attSverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivittillfrågad om att medla i pågående konflikter(
Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) menatt man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde tilloch med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridandeparterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde senågonstans i världen där sverige var aktivt på det här områdeti dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.
Svenska freds ordförande ChristofferBurnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt attsvenska politiska institutioner i dag inte har en tydlighandlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.
Det saknas däremot intekunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är påväg att eskalera och flera i panelen tog upp detnationsöverskridande samarbetet
FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademikerfrån 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade datasom kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.
Å andra sidan, pekade någon ut, finnskonflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som enförutsättning för att kunna genomföra dem.
På det akademiska området, när detkommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandelligger Sverige fortfarande långt framme med världsledandeinstitutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige,som
Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap ommedlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta lägerhelt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och denkompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om attbidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (
bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).
Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkarmilitär (”humanitär”) intervention och regimskifte medvåld och att vi inte (längre) är intresserade av några andraalternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon ärdet en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.
Hur kunde det bli så? Kanske hardet att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekventtackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessavidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga somstyrs av kärleken till marknaden mer än något annat - en känslaav att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättreaffär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) ochdärmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapafred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen ilängden blir större.
mer läsning: Om seminariet på Swedepeace hemsida
Två och en halv månader med Tolerera
Thu, 01 Dec 2011
För två och enhalv månad sedan släpptes
Tolerera (webbverktyget) – somär ett enkelt test som försöker mäta om du är så tolerant(eller intolerant) som du vill vara – i samband med utställningen
PK på Forum för Levande Historia i Stockholm. Tolerera visasi utställningen och
på nätet där testet bland annat används somförarbetsmaterial för de gymnasieklasser som deltar i Forum förlevande historias workshops.
Den 1 december 2011kl 14.00 hade testet legat ute i 76 dagar och hela 874 mätningarhade då gjorts. Den här korta ”rapporten” sammanfattarresultatet.
Om Tolerera
Tolerera ärbyggd på en vidareutveckling av den egenutvecklade webbapplikationsom jag konstruerade år 2006 för det pågående projekt
Maktverktyget. Till skillnad från
Maktverktyget, somresulterade i
ett maktvärde, så skapar
Tolerera i tremått, eller index: ett som indikerar hur tolerant du är och ett somvisar på dina ideal - hur tolerant du vill att du själv ochomvärlden skall vara. Det tredje indexet jämför tolerans- ochidealpoängen. Om dessa ligger nära varandra – det vill säga omidealet matchar toleransen - får man ett högt slutresultat.
Det är alltsåviktigt att notera att Tolerera inte i första hand försöker mätaen persons tolerans eller intolerans utan fokuserar på balansenmellan de förväntningar om tolerans som en person har på sig självoch samhället, och hur man upplever sin tolerans i praktiken. Detska också noteras att det är jag som har skapat testets frågor,svar och poängsättning och att det därför baseras på minauppfattningar.
En annan skillnadmellan de båda applikationerna är att i Tolerera utelämnasde ”hårda” frågorna (kön, ålder, utbildning, etc.) urpoängberäkningen, men sparas för att kunna göra framtidajämförelser mellan olika grupper.
Ändringarna ökarförstås komplexiteten i verktyget och gör möjligen resultatet mersvårtolkat – men ger också fler möjligheter att bearbeta ochanalysera informationen.
Vilka har gjortmätningarna?
60% har gjorts avpersoner under 20 år, 53% har gjorts av kvinnor och 91% av personerboende i Västeuropa. 38% har uppgivit studieförberedandegymnasielinje som högsta genomförda eller pågående utbildning,och 33% har uppgivit universitets- och/eller högskoleutbildning.
Hur upplever desin egen tolerans?
En mycket stormajoritet av de som gjort testet upplever sig själva som toleranta.Hela 93,3% svarar tycker att de har lätt för att tolerera andra somde upplever som olika dem själva. 40% svarar ”ja, med visstvekan”.
Ca 90% av alla somgenomfört mätningen instämmer helt (ca 70%) eller delvis ipåståendena att alla människor är lika värda och har rätt attorganisera sig politiskt, utöva sin religion eller gifta sig med vemman vill.
Så långt ärresultatet väldigt entydigt – ca 7 av 10 upplever sig som myckettoleranta och stödjer helhjärtat grundläggande mänskligarättigheter. 9 av 10 kan anses vara ganska eller mycket toleranta.
Mindre entydiga blirsvaren när man kommer till de frågor som handlar om tolerans ipraktiken - hur man beter sig, och vill bete sig, mot andra. Tvåintressanta frågor i sammanhanget är de som handlar om var mansätter gränsen för när det är lätt eller svårt att tolereraandra som är olika en själv. Det visar sig t.ex. att bara 25%tycker att de har mycket lätt att tolerera andra från hela världen.Ungefär lika många, 24%, har lätt att tolerera sina närmastefamilj och vänner och drar sin gräns där. 31% tycker att de intehar svårt att tolerera några speciella grupper eller åsikter medanhela 28,9% anser att de har svårare att tolerera andra personer ochgrupper med en annan politisk ståndpunkt än deras egen. 15% ansersig ha svårare att tolerera personer eller grupper med en annanreligion.
När vi såslutligen kommer till frågor som rör den svarandes ideal så anser15% att samhället skall vara extremt tolerant och 49,9% attsamhället skall vara mycket tolerant, jämfört med och ca 10% somvill att samhället skall vara lite tolerant eller inte tolerantalls.
71,6% vill bli mertoleranta (34% med viss tvekan) och 70,5% är kan tänka sig attgenomföra ett aktivt arbete för att bli mer toleranta.
Hur skall resultatet tolkas?
Av de som använtverktyget kan man säga att 9 av 10 kan anses vara ganska ellermycket toleranta. medan 7 av 10 upplever sig som mycket toleranta ochstödjer helhjärtat grundläggande mänskliga rättigheter.
Man kan alltså sägaatt uppfattningen om den egna toleransen är ganska optimistisk, mennär man får frågan var gränsen går när det är lätt atttolerera andra tycks valet att vara tolerant inte längre vara likasjälvklart. Mest uppseendeväckande är kanske att så många som29,8% av de svarande tycker att det är svårt att tolerera andra meden avvikande politisk åsikt. Bara 3 av 10 anser att de har lätt atttolerera alla oavsett grupptillhörighet eller relationsnärhet
Resultatet avmätningarna visar också en optimism när det gäller idealen ochförväntningarna på samhällets tolerans och hur man ser på sinegen framtida tolerans. Hela 7 av 10 vill bli mer toleranta (ja ellerja, med viss tvekan) och är dessutom beredda att arbeta för att blidet. Denna bild upprepas när man tittar på hur de olika indexenförhåller sig till varandra. Indexet för ideal, d.v.s hur manvärderar mänskliga rättigheter och hur tolerant man vill attsamhället/omvärlden skall vara är lite högre än det som visarhur tolerant man anser sig vara (6.35 av 10 möjliga respektive 5.75av 10 möjliga. 10 indikerar extrem tolerans).
Det skall däremotnoteras att skillnaden mellan ideal och tolerans (det s.k.Tolerans/Ideal Balans Indexet) är väldigt liten. Vid mättillfälletvar det 8.94 av 10 möjliga vilket får betecknas som en mycket högnivå av samstämmighet. Kanske är denna sammstämmighet mellanideal och upplevd tolerans det som är mest uppseendeväckande. Detverkar som om de flesta som använt verktyget anser att de är såtoleranta (eller intoleranta) som de vill vara.
